Aura - Dödsrit

I ett konstant mörker skymmer jag din aura

Bortom all ensamhet finner vi varandra

Skapta ur samma förakt återspeglar vi oss själva

Och från ett andetag vittrar vi bort

Från djupet föds vemodet

En reflektion dold inom oss själva

Som äter upp allt som inte finner ro

Vägled oss genom vår förruttnelse

In einer konstanten Dunkelheit verdunkele ich deine Aura

Jenseits aller Einsamkeit finden wir zueinander

Aus derselben Verachtung erschaffen, spiegeln wir uns selbst wider

Und von einem Hauch verwittern wir weg

Aus der Tiefe wird Melancholie geboren

Eine Reflexion, die in uns selbst verborgen ist

Wer alles auffrisst, findet keinen Frieden

Führe uns durch unseren Verfall