Tro Och Tvivel - Håkan Hellström

'94 hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier

Tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester

Och sen sa de på Pååls att några skulle gå

Och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag

Jag hade inga barn då

Men Karl-Johan hade två så det tog hårt på honom

Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen

Där jag nästan alltid satt med pensionärerna

Under båtsäsongen

Och vi såg på de unga och glömska

I båtar och i varandras armar

Och tänkte «Skuld och lidande väntar på er fortfarande»

Har gått på knä så många år i den här staden

Men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt

Bakom sig, första gången jag såg dig

Och jag svär att jag hörde lastbilar från E4: an dundra förbi där utanför

Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

Lena ville ifrån kranarna och indieklubbarna

Det var då Lena, nu vill jag alltid stanna

Och min lille son ler mot manshororna

När vi går förbi hand i hand vid Fiskekyrkan

Åh ändå, Hurricane

När de skrev om mig i tidningen sa du som det var

«Glöm det aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta»

Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka

Men jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i vartenda hörn

Hälsade på oss, natten jag fann dig

Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför

Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

Adjö

'94 hatte ich eine Festanstellung bei der Bäckerei Pååls

Bis ich mit Tequila anfing und Schlagzeuger in einem neuen Orchester wurde

Und dann sagten sie bei Pååls, dass einige gehen würden

Und das bedeutete Karl-Johan, Andreas und ich.

Ich hatte damals keine Kinder

Aber Karl-Johan hatte zwei, also forderte es seinen Tribut

Bei Långedragspaviljongen war es fast immer schwarz im Kopf

Wo ich fast immer bei den Rentnern saß

Während der Bootssaison

Und wir schauten auf die Jungen und Vergesslichen

In Booten und in den Armen des anderen

Und dachte «Schulden und Leiden warten noch auf dich»

Ich bin seit so vielen Jahren in dieser Stadt auf meinen Knien

Aber ich schwöre, ich habe die Heilsarmee davon singen hören, alles zu verlassen

Hinter ihm, das erste Mal, als ich dich sah

Und ich schwöre, ich hörte Lastwagen von der E4 draußen vorbeidonnern

Die Nacht, in der wir den ganzen Scheiß, den wir hier durchgemacht haben, zum Abschied geküsst haben

Lena wollte weg von den Kränen und den Indie-Clubs

Das war damals Lena, jetzt will ich immer bleiben

Und mein kleiner Sohn lächelt die männlichen Huren an

Wenn wir Hand in Hand am Fiskekyrkan vorbeigehen

Ach ja, Hurrikan

Als sie in der Zeitung über mich geschrieben haben, hast du sozusagen gesagt

«Vergiss es nie Håkan, die Parkbank ist nie weit entfernt»

Aber die gute alte Zeit, jetzt kommt sie nie wieder

Aber ich schwöre, dass jeder einzelne jede einzelne Bank in jeder Ecke gefüllt hat

Hat uns gegrüßt, in der Nacht, als ich dich gefunden habe

Und ich schwöre, ich habe die Sterne nie klarer oben gesehen

Die Nacht, in der wir den ganzen Scheiß, den wir hier durchgemacht haben, zum Abschied geküsst haben

Verabschiedung