Dit vinden bär - Raubtier

Sådant är livet som nomad

Varje kväll en helt ny stad

Varje ansikte är nytt

Vilda nätter sätter spår

Tunga timmar, dagar går

och till sist har åren flytt

Och när ångesten och tvivlet kommer till mig

Ekar ditt sorgsna farväl

Hur än vägen verkar kort

tycks du vara ljusår bort

Jag är tvingad dit vinden bär

Dit vinden bär

Var gång som vi två skiljs åt

vill jag be om ditt förlåt

för de vägval som jag tog

av de ärr som jag har fått

på de vägar som jag gått

kunde hälften varit nog

Men du vänter liksom skymningen på natten

och din längtan känns i mig

Hur än vägen verkar kort

tycks du vara ljusår bort

Jag är tvingad dit vinden bär

Är jag villsen på vår jord

ser jag polstjärnan i nord

liksom du är den mig kär

Vart än vinden bär

Och när ångesten och tvivlet kommer till mig

Ekar ditt sorgsna farväl

Hur än vägen verkar kort

tycks du vara ljusår bort

Jag är tvingad dit vinden bär

Är jag villsen på vår jord

ser jag polstjärnan i nord

liksom du är den mig kär

Vart än vinden bär

So ist das Leben als Nomade

Jede Nacht eine ganz neue Stadt

Jedes Gesicht ist neu

Wilde Nächte hinterlassen Spuren

Schwere Stunden, Tage vergehen

und endlich sind die Jahre verflogen

Und wenn Angst und Zweifel zu mir kommen

Echos deinen traurigen Abschied

Der Weg scheint jedoch kurz

du scheinst Lichtjahre entfernt zu sein

Ich bin gezwungen, dorthin zu gehen, wo der Wind weht

Wohin der Wind trägt

Jedes Mal, wenn wir uns trennen

Ich möchte dich um Verzeihung bitten

für die Entscheidungen, die ich getroffen habe

der Narben, die ich erhalten habe

auf den Straßen, die ich gegangen bin

die Hälfte hätte reichen können

Aber du wartest wie die Dämmerung in der Nacht

und deine Sehnsucht ist in mir zu spüren

Der Weg scheint jedoch kurz

du scheinst Lichtjahre entfernt zu sein

Ich bin gezwungen, dorthin zu gehen, wo der Wind weht

Bin ich auf unserer Erde verloren?

Ich sehe den Polarstern im Norden

wie du bin ich verliebt

Wohin der Wind trägt

Und wenn Angst und Zweifel zu mir kommen

Echos deinen traurigen Abschied

Der Weg scheint jedoch kurz

du scheinst Lichtjahre entfernt zu sein

Ich bin gezwungen, dorthin zu gehen, wo der Wind weht

Bin ich auf unserer Erde verloren?

Ich sehe den Polarstern im Norden

wie du bin ich verliebt

Wohin der Wind trägt