Moesta e errabunda - Sofia Karlsson

O älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt

Långt bort från det mulnande hav och den orena stad?

Till hav som är klarare blått och så jungfruligt nytt

Att dess skum är ett ljusets och renhetens bländande bad —

Dit, älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt?

Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst

Vems ande har låtit dess rosslande vågsånger bli —

Tätt följda av vindarnas milda, harpklingande röst —

åt hjärtat en sällsam och bävande vaggmelodi?

Blott havet det vida kan läka det kvalfyllda bröst

O bär mig, min springare, för mig i fjärran, fregatt!

Långt, långt;

här är stoftet av strömmande tårarna vått!

O säg, är det sant att mitt hjärta har ropat i natt:

Bort, bort ifrån grämelse, synder och smärta och brott?

O bär mig, min springare, för mig i fjärran fregatt!

O rosornas paradisland, huru fjärran du är

Där himmelens ljus är som glädjens och kärlekens sken

Där den som blir älskad och dyrkad är värd hållas kär

Och vällusten själv, fastän het, bliver helgad och ren —

O, rosornas paradisland, huru fjärran du är!

Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö

Med visor och kyssar och hjärtans förborgade rus

Där fiolernas ekon bland skuggande kullarna dö

Vid vinkrus i aftonens rosdoft och svalnande sus —

Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö

All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag

Mer fjärran än Kina och Indien?

Säg, huru lång

är vägen till dig — kan du ropas tillbaka i dag

Eller kallas till liv av den klaraste, flöjtrena sång

All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag

O Geliebte, sagen Sie, wenn Ihr Herz nicht gelegentlich geflohen ist

Weit weg vom trüben Meer und der unreinen Stadt?

Zum Meer, das klarer blau und so jungfräulich neu ist

Dass sein Schaum ein schillerndes Bad aus Licht und Reinheit ist -

Dort, Geliebte, sagen Sie, wenn Ihr Herz nicht gelegentlich geflohen ist?

Nur das ferne Meer kann die gequälten Brüste heilen

Wessen Geist hat seine tosenden Wellen singen lassen -

Dicht gefolgt von der sanften, harfenklingenden Stimme der Winde -

dem Herzen ein seltsames und zitterndes Wiegenlied?

Nur das weite Meer kann die gequälte Brust heilen

O trag mich, mein Läufer, für mich in die Ferne, Fregatte!

Weit weit;

hier ist der Staub der fließenden Tränen nass!

Oh sag, ist es wahr, dass mein Herz letzte Nacht geweint hat:

Weg, weg von Ressentiments, Sünden und Schmerz und Verbrechen?

O trag mich, mein Läufer, für mich in der fernen Fregatte!

O paradiesisches Rosenland, wie weit bist du

Wo das Licht des Himmels wie das Licht der Freude und Liebe ist

Wo derjenige, der geliebt und verehrt wird, würdig ist, wird in Liebe gehalten

Und die Lust selbst, obwohl heiß, wird geheiligt und rein -

O paradiesisches Rosenland, wie weit bist du!

Die ewig grüne Insel der kindlichen Liebe

Mit Liedern und Küssen und dem verborgenen Rausch der Herzen

Wo die Echos der Geigen zwischen den schattigen Hügeln sterben

Am Weinkrug des Abends Rosenduft und kühlendes Zischen -

Die ewig grüne Insel der kindlichen Liebe

All das Eden der Unschuld der Freude und des verborgenen Vergnügens

Weiter weg als China und Indien?

Sag, wie lange

ist der Weg zu Ihnen - Sie können noch heute zurückgerufen werden

Oder zum Leben erweckt durch das klarste, flatternde Lied

All das Eden der Unschuld der Freude und des verborgenen Vergnügens