Snö och marschaller - Lars Winnerbäck

Ta mig ut iväg med vinden, ta mig långt ifrån där jag var

Jag reser vart som helst, på vilket sätt du vill, behöver inte veta vart vi ska

Bara långt långt ner i djupet, bara högt upp på nåt berg

Där man ser skogarna och längre bort än så, då ser du livet ändra färg

Vi är de sista som går hem, vi är de enda som förstår

Det är snö och marschaller, grå snö och marschaller där vi går

Gör mig ung för första gången, gör mig gammal, klok och grå

Och gå med mig ut på plankan en gång till, det är kanske där vi måste gå

Bort från allt vi redan sett här, bort från allt vi redan gjort

Såg du vad små de blev, de stora städerna, allt som förut var så stort

Vi är de sista som går hem, vi är de enda som förstår

Det är snö och marschallr, grå snö och marschaller där vi går

Till de vackraste palatsn, och kyrkorna och tornen, och till rälsen dit den ska

Där våren strömmar in och gråten väller fram, det är kanske där vi

Måste va

Ta mig ut iväg med vinden, jag är inte säker på nånting

Bara det som känns i hjärtat, inget mer, kom och blås mig kära vind

Vi är de sista som går hem, vi är de enda som förstår

Det är snö och marschaller, grå snö och marschaller där vi går

Bring mich raus mit dem Wind, bring mich weit weg von wo ich war

Ich reise überall hin, wie Sie wollen, muss nicht wissen, wohin wir gehen

Ganz weit unten in der Tiefe, ganz hoch oben auf irgendeinem Berg

Wo du die Wälder siehst und weiter weg, dann siehst du, wie das Leben seine Farbe ändert

Wir sind die letzten, die nach Hause gehen, wir sind die einzigen, die verstehen

Es ist Schnee und Streckenposten, grauer Schnee und Streckenposten, wohin wir gehen

Mach mich zum ersten Mal jung, mach mich alt, weise und grau

Und geh wieder mit mir auf die Planke, vielleicht müssen wir da hin

Weg von allem, was wir hier schon gesehen haben, weg von allem, was wir schon gemacht haben

Hast du gesehen, wie klein sie geworden sind, die großen Städte, alles, was früher so groß war

Wir sind die letzten, die nach Hause gehen, wir sind die einzigen, die verstehen

Es ist Schnee und Streckenposten, grauer Schnee und Streckenposten, wohin wir gehen

Zu den schönsten Palästen, zu den Kirchen und Türmen und zu den Gleisen, wo es hingehört

Wo der Frühling hereinströmt und sprudelt, da sind wir vielleicht

Muss ja sein

Bring mich mit dem Wind raus, ich bin mir bei nichts sicher

Nur was im Herzen zu spüren ist, mehr nicht, komm und wehe mir lieber Wind

Wir sind die letzten, die nach Hause gehen, wir sind die einzigen, die verstehen

Es ist Schnee und Streckenposten, grauer Schnee und Streckenposten, wohin wir gehen