Det sorgliga sändebudet - Mikael Wiehe

Det var en gång ett sändebud

Med sorgliga besked

Och en blick som aldrig lyfte sej från jorden

När man fråga' var han kom ifrån

Så peka' han och teg

För hans läppar kunde inte forma orden

Han bodde i ett källarhåll

Det var där, han helst höll till

Det var alltid dit, han sökte sej tillbaka

Men en dag steg han fram med en lapp

Där det stod med spretig stil:

Jag svär att jag kan känna marken skaka

Och löven föll från träden

Och haven gled isär

Och han mötte bara vrede och förtvivlan

Och nån fick säg' dom enkla ord

Som lyste upp hans själ:

Har du inget gott att säg' så kan du tiga

Es war einmal ein Gesandter

Mit traurigen Nachrichten

Und ein Blick, der nie vom Boden aufstieg

Auf die Frage „Wo kommt er her?

Also zeigte er und schwieg

Denn seine Lippen konnten die Worte nicht formen

Er lebte in einem Keller

Es war da, er blieb lieber

Es war immer da, er suchte seinen Weg zurück

Aber eines Tages trat er mit einer Notiz vor

Wo es im verstreuten Stil hieß:

Ich schwöre, ich kann fühlen, wie der Boden bebt

Und die Blätter fielen von den Bäumen

Und die Meere glitten auseinander

Und er begegnete nur Wut und Verzweiflung

Und jemand musste die einfachen Worte sagen

Was seine Seele erleuchtete:

Wenn Sie nichts Gutes zu sagen haben, können Sie schweigen