Pojken Och Äventyret - Mikael Wiehe

Hjärtat slog i bröstet

Den dan jag gav mej av

För att söka efter äventyr

Och se vart stigen bar

Mitt mål stod klart framför mej

Det skimrade och brann

Jag ville vinna dej prinsessa

Ditt rike och din hand

Jag gick så frisk och frejdig

Jag gick så rak och stolt

Det fanns ingenting som skrämde mej

Varken fan eller troll

Det var ju dej jag skulle finna

Det var ju dej jag skulle få

Och alla fåglar kvittrade

Och himlen var så blå

Men skogens fåglar tystnade

Och solens skiva sjönk

Och stigen blev en villoväg

Så slingrande och lömsk

Och när kölden tog min vilja

Och när mörkret tog mitt mod

Vad hjälpte det att ropa

I skräckens svarta skog

Och regnet ven och visslade

Och stormen skrek och pep

Och törnen rev mej blodig

När trollen drog mej med

Och det var dej jag drömde om

Och det var dej jag ville ha

När jag levde ibland hundarna

I Bergakungens sal

Och när jag brottades med jätten

Och när jag slogs mot törst och svält

Och när jag skrek av skräck och smärta

I drakens heta eld

Och när jag yrade i feber

Och när min kropp var täckt av sår

Då var det dej mitt hjärta längtade

Och dej mitt öga såg

Och nu står jag här framför dej

Sådan som jag blev

Efter lögnerna och sveken

Och all min ensamhet

Och jag frågar dej stolts jungfru

Och jag fruktar för ditt svar

Vad är det du förväntar dej

Av en mänskorest som jag

Då reser sej prinsessan

Så liljevit och sval

Med rosenröda läppar

I kungaborgens sal

Hennes ögon är så klara

Hennes röst så varm och öm

Och allting är en saga

Och allting är en dröm

Das Herz schlug in der Brust

Der Tag, an dem ich ging

Abenteuer suchen

Und sehen, wohin der Weg führte

Mein Ziel lag klar vor mir

Es schimmerte und brannte

Ich wollte dir eine Prinzessin gewinnen

Dein Königreich und deine Hand

Ich ging so gesund und glücklich

Ich ging so gerade und stolz

Es gab nichts, was mir Angst machte

Weder Fan noch Troll

Du warst es, den ich finden würde

Du warst es, den ich bekommen würde

Und alle Vögel zwitscherten

Und der Himmel war so blau

Aber die Vögel des Waldes verstummten

Und die Sonnenscheibe sank

Und der Weg wurde zu einem Umweg

So kurvenreich und heimtückisch

Und als die Kälte meinen Willen nahm

Und als die Dunkelheit mir den Mut nahm

Was hat es geholfen zu schreien

Im Schwarzwald des Schreckens

Und der Regen kam und pfiff

Und der Sturm schrie und peppte auf

Und die Dornen zerrissen mich blutig

Als die Trolle mich mitschleppten

Und das warst du, von dem ich geträumt habe

Und das warst du, was ich wollte

Als ich manchmal die Hunde lebte

In Bergakungens sal

Und als ich mit dem Riesen rang

Und wenn ich durstig und hungrig war

Und als ich vor Angst und Schmerz schrie

Im heißen Feuer des Drachen

Und wenn mir vor Fieber schwindelig wurde

Und als mein Körper voller Wunden war

Dann warst du es, nach der sich mein Herz sehnte

Und dich sah mein Auge

Und jetzt stehe ich hier vor dir

So wie ich wurde

Nach den Lügen und dem Verrat

Und all meine Einsamkeit

Und ich frage dich stolz, Mädchen

Und ich fürchte um deine Antwort

Was erwartest du?

Von einem menschlichen Überrest wie mir

Dann erhebt sich die Prinzessin

So lilienweiß und kühl

Mit rosigen Lippen

In der Königshalle

Ihre Augen sind so klar

Ihre Stimme so warm und zart

Und alles ist ein Märchen

Und alles ist ein Traum