Till Gunnel (Till Linnéa via Leonard Cohen) - Cornelis Vreeswijk

Hej Gunnel, vad vill du höra?

Jag glömmer det varje gång

Jag har något i mitt öra

Som kanske kan bli en sång

Det darrar ju i gitarren

Den ber om ett vackert grepp

Nu öppnar jag etuiet

Och kysser din underläpp

Sitt stilla och tyst, min Gunnel

Här kommer en vacker vers

En frånvarande tågtunnel

Jagar mig kors och tvärs

En krumhorn och två timbaler

Försvinner långt härifrån

Gitarren skälver i famnen

På min moders ende son

En eskimå öppnar ett fönster

Då blir hela rummet svalt

Ut strömmar förföriska dunster

Det rimmet var genialt, hehe

Du vet, jag kan hålla värmen

Det vet du nog att jag vet

Jag är lika varm som Saturnus, minst

Och stark som en järnmagnet

Nu är snart den visan färdig

Det märker du redan själv

Fram flyter min penna

Värdig som timret i någon älv

Sitta stilla och tyst och vänta

Bli kvar i din tavelram

För när jag har skrivit färdigt, min Gunnel

Är pennan så gott som lam

Nu blir alla stjärnor matta

Och stelnar till som stanniol

I öknarna, torra och platta

Fram springer det vattenhål

Och mörkret viker och natten

Och än är det inte dag

Hej Gunnel, här är din visa

Min Gunnel, och här är jag

Hallo Gunnel, was willst du hören?

Ich vergesse es jedes Mal

Ich habe etwas im Ohr

Was ein Lied werden könnte

Die Gitarre vibriert

Es bittet um einen schönen Griff

Jetzt öffne ich den Fall

Und küsst deine Unterlippe

Sitz still und still, mein Gunnel

Hier kommt ein wunderschöner Vers

Ein fehlender Zugtunnel

Verfolgt mich überall

Ein Krummhorn und zwei Pauken

Verschwinden weit weg von hier

Die Gitarre zittert in seinen Armen

Auf den einzigen Sohn meiner Mutter

Ein Eskimo öffnet ein Fenster

Dann wird der ganze Raum kühl sein

Heraus strömen verführerische Dämpfe

Dieser Reim war genial, haha

Weißt du, ich kann mich warm halten

Das weißt du genauso gut wie ich

Ich bin mindestens so heiß wie Saturn

Und stark wie ein eiserner Magnet

Jetzt wird diese Ansicht bald fertig sein

Sie merken es bereits selbst

Mein Stift schwebt nach vorne

Würdig wie das Holz in jedem Fluss

Sitzen Sie ruhig und still und warten Sie

Bleiben Sie in Ihrem Bilderrahmen

Denn wenn ich mit dem Schreiben fertig bin, mein Gunnel

Ist der Stift fast lahm

Jetzt werden alle Sterne stumpf

Und verfestigt sich wie Stanniol

In den Wüsten, trocken und flach

Davor läuft ein Wasserloch

Und die Dunkelheit weicht und die Nacht

Und doch ist es nicht Tag

Hallo Gunnel, hier ist dein Visum

Mein Gunnel, und hier bin ich