Levande Begravd - Siebenbürgen

Jag vaknar förskräckt

Ur dunkla drömmars makt

Förblindad av det mörker

Som mig ur min fattning bragt

Blott alltför hastigt sanning

I allra högsta grad

Mig bringar andlös fasa:

Jag är levande begravd

Utan möjlighet att fly

Kistans slutna sfär

Kväljes jag av fuktig jord

I sanning dömd jag är

Ty vem kan höra mina skrik

En dödens serenad…

Den stumma jorden döljer mig

Levande begravd

«…Jag känner slutet nalkas

Med långa tysta kliv

I ensamhet och tomhet

Försmäktar jag — alltjämt vid liv

Mina fingrar blöder

Kistans lock är sönderklöst

Jag önskar blott av döden

Från min fasa bli förlöst…»

Ty varje frihetstanke

Är skoningslöst futil

I gravens mörker dväljes jag

I Dödens domicil

För evig tid min ande

Gravens fjättrar bär

För alltid fast i dödens kval

Levande begravd jag är

Ich wache erschrocken auf

Von der Macht dunkler Träume

Geblendet von der Dunkelheit

Was mich aus meinem Griff brachte

Nur zu voreilige Wahrheit

In sehr hohem Maße

Bringt mir atemloses Entsetzen:

Ich bin lebendig begraben

Ohne die Möglichkeit zu entkommen

Die geschlossene Sphäre des Sarges

Ich ersticke an feuchter Erde

Wirklich verdammt bin ich

Denn wer kann meine Schreie hören?

Ein Ständchen des Todes …

Die stumme Erde verbirgt mich

Lebendig begraben

«… Ich spüre, dass das Ende naht

Mit langen stummen Schritten

In Einsamkeit und Leere

Ich schmachte - noch am Leben

Meine Finger bluten

Der Deckel des Sarges ist zerbrochen

Ich wünsche mir nur den Tod

Von meinem Schrecken werde erlöst… »

Für jeden Gedanken an Freiheit

Ist rücksichtslos vergeblich

Ich wohne in der Dunkelheit des Grabes

Im Domizil des Todes

Für immer mein Geist

Die Fesseln des Grabes tragen

Für immer in der Qual des Todes gefangen

Lebendig begraben bin ich